Hösten är död, kyrkogårdar och anmödrar/förfäder

Under den här tiden på året lockas jag alltid till kyrkogårdar, mer än annars. Det kan verka konstigt kanske för den som ser det utifrån utan att förstå innebörden. Jag ska försöka förklara.

Hösten är en tid då växligheten i naturen går mot sin död, det vet alla. Träden börjar skifta färg och vi ser löven singla ner och lägga sig som ett täcke på marken. En doft av död och förmultnande börjar sprida sig i skogen, en doft som är underbart ”jordig”. Jorden tar hand om det liv som hon skapat, låter det dö tillbaka in i hennes famn för att kunna skapa nytt liv igen.

Vad är det då som skiljer oss människor från jorden? Är vi inte också en del av naturen och därmed lika mycket med i naturens cykler av liv och död som allt annat? Jo, visst är det så. Men många människor i vår moderna civilisation har stora problem med döden. Den ses som något som är hemskt och farligt och som bara orsakar lidande.

Så vem skulle då vilja utsätta sig för mer av detta än vad som ens är nödvändigt? Varför vilja gå till en kyrkogård? Varför inte blunda för detta hemska vi kallar död och skjuta bort alla tankar på den, så länge det bara går?

Därför att det inte går att förneka något som är en del av livet, dessutom så kan döden (paradoxalt nog) få oss att känna oss ännu mer levande, att vara i djupare kontakt med livet. Det är klart att döden inte är fluffig och mysig. Det är klart att den får oss att tappa fotfästet, känna oerhörd smärta och saknad. Allt det är en del av livet som naturligvis ingen längtar efter att få uppleva i sin egen tillvaro, inte jag heller.

Men döden är så mycket mer än det och det är något som jag tror ofta förbises i all den sorg och smärta som upplevs.
Det finns en djup känsla av liv i döden, en stilla närvaro som är märkligt påtaglig – som om döden är en form av liv. För döden är ju en del av själva livet, det ligger inte utanför eller bortom.
Att närma sig döden på ett respektfullt vis, är också ett sätt att närma sig sina förfäder och anmödrar. De som vandrat denna jord före dig och mig.

Människor som dött försvinner inte, enligt mig (inte heller djur). Deras ande finns kvar i jorden, i träden, i vinden och vattnet, i våra hjärtan och minnen av dem. Alla som levt på den här jorden innan mig finns i jorden jag går på för de är en del av den, lika mycket som jag är. Jag lever tillsammans med mina förmödrar och förfäder, de är här. Att veta detta gör att jag känner en stor samhörighet och förstår min plats på jorden bättre.

Jag kan närma mig andarna från förfäder och anmödrar genom att besöka en kyrkogård. Nu bor jag inte där någon av mina släktingar är begravda så mitt sätt att visa dem att jag vet att de finns och att jag respekterar dem, är att gå till en kyrkogård i närheten, minnas dem i ceremoni eller bön, eller skapa en plats för dem hemma genom att ha ett altare som också är vigt åt dem.

Åsa

Hej! Det är jag som har Katten & Kvasten och som skapar allt innehåll på hemsidan. Jag är häxa, healer, tarotvägledare, kursledare och skapare av distanskurserna Nybörjarhäxan del 1 och 2.

Du kanske också är intresserad av...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

:bye: 
:good: 
:negative: 
:scratch: 
:wacko: 
:yahoo: 
B-) 
:heart: 
:rose: 
:-) 
:whistle: 
:yes: 
:cry: 
:write: 
:-( 
:unsure: 
;-)